Bloggare i värmland..

Daniel Radcliffe känd som Harry Potter,
all uppmärksamhet och berömelse när första och dom andra filmerna, gjorde daniel glad för så fort han kom till skolan var det värre. Det rådde nämligen den berömda jantelagen "du skall inte tro att du är något", och stackars daniel fick utan egen förskyllan känna på hur det är att bli betraktad som särling. Han blev helt enkelt mobbad, så gott som dagligen.
- man kan väl säga att jag inte precis var den mest populäre ungen i plugget, säger den idag 19-årige Daniel Radliffe. Men livet har ordnat upp sig för honom.
- DE ANDRA BARNEN
gav mig en massa skit och jag var inte villig att ta det, säger Daniel. De var på mig hela tiden. Ibland smällde det till på allvar. Det fanns en äldre kille där, jag var 14 och han 19, och han hade mobbat mig en hel del redan när han en dag gav sig på en av mina, mycket få,kompisar. Jag försökte dra bort honom - och då slog han mig rakt i ansiktet!

Xoxo FIIISA!

Svar: nej, vi är inte vänner igen. Du tänker på en annan och jag menar Sandra Eriksson ^^
vad bra och då ar jag lix inte tryckt i hop allt utan att jag kan ta min tid och slappna av, men vi ses om 2 veckor :D


xoxo FIIISA!

jeans Leggins - Gina tricott
T-shirt - H&m

xoxo FIIISA!

just nu sitter jag och jobbar har fått mycket kunder, mamma har fullt upp i grillen. imorgon blire och jobba igen. men inte på måndag för då kommer älskling och sover över till onsdag! puss på det<3
senare under veckan ska jag jobba sen veckan efter det åker jag till josse antagligen myckdet roligt haha. ^^
ska köpa obil snart med ska bli gött det funderar på:


eller en i blått gillar blått så får väll se!


och så blire att knarka michael jackson hela dagen tills ja vi åker hem...
 skriver senare eller någon annan dag (:

xoxo FIIISA!

HEEJ!  ^^

Just nu sitter jag på mitt rum och pysslar med chilli, han är trött och gosesjuk haha...
Han ligger i ett hörn i buren som en liten hårboll, sitter även och kollar på andra sidan häcken,
haha lite löjlig måste man ju få vara eller hur?

Lite snygga kläder som man vill ha eller vad :D


  

Skriver mera sen (:

Här är min, Sofia, Sofi, Rickard & Viktor

    
 

Den 1 september 1939 angreps Polen av det nazistiska Tyskland. Sovjetunionen angrep Polen ca tre veckor efter Tyskland. Polens hela territorium befann sig nu under ockupation.

I de erövrade områdena införde nazisterna skrämsel- och terrorpolitik bland det polska folket. Den nazistiska säkerhetstjänsten genomförde hundratals arresteringsaktioner för att eliminera dem som skulle kunna hota det Tredje rikets säkerhet. Först och främst ville man isolera och likvidera olika slags ledare som kunde uppmuntra folket att kämpa för frihet. Nazisterna ville även utplåna den nationella egenarten hos polackerna och ville på det sättet få gott om lydiga slavarbetare i sitt nya Lebensraum (ty. livsrum). Därför sattes flera tusen polska intellektuella, lärare, präster, officerare, konstnärer och till och med ungdomar i fängelse.

Ockupationsmakten fick omgående brist på fängelseplatser och behövde en ny plats för inkvarteringen av omkring 10 000 polska politiska fångar. Speciella kommissioner valde de före detta polska kasernerna i staden Oświęcim (på tyska Auschwitz) som platsen för ett nytt koncentrationsläger. Auschwitz var beläget vid de två floderna Wisła och Sola, vilka gav stora möjligheter att dölja förbrytelser och gjorde eventuella flyktförsök mycket svårare. Man tvångsförflyttade även det polska folket från kringliggande byar och skapade ett speciellt skyddsområde, Interessengebiet, vilket ytterligare skulle isolera lägret. Oświęcim var en av de viktigaste järnvägsknutarna i det ockuperade Polen och lägrets läge gav också möjligheter att ta emot stora järnvägstransporter med fångar.

Våren 1940 grundades Konzentrationslager Auschwitz (KL Auschwitz), och SS-Hauptsturmführer Rudolf Höss utnämndes till kommendant. I mitten av maj 1940 kom tillsammans med SS-Rapportführer Gerhard Palitzsch en grupp med 30 tyska kriminella fångar från lägret i Sachsenhausen. Just dessa hänsynslösa yrkesbrottslingar blev s.k. funktionärsfångar - ett komplement till SS-männens terror bland vanliga fångar.

Den 14 juni 1940 anlände den första lasten till KL Auschwitz, 728 polska politiska fångar från fängelset i Tarnów. Auschwitz skulle vara den absoluta slutstationen för dem och tusentals andra människor från hela Europa. Efter ett tal av lägrets chef Karl Fritsch till de nyanlända fångarna, hade dessa inte några ytterligare förhoppningar om sitt öde. Fritsch brukade säga till fångarna att de inte hade kommit till ett sanatorium utan till ett tyskt koncentrationsläger, och därifrån fanns det bara en utgång - nämligen genom krematoriets skorsten. Den cyniska skriften "Arbeit macht frei" (arbete ger frihet) på huvudporten, där ordet frihet betydde döden, stärkte bara fångarna i sin övertygelse.

Ursprungligen tillämpades bara en utrotningsmetod gentemot fångarna i KL Auschwitz - nämligen omänskligt hårt arbete i kombination med svält och psykisk terror (Vernichtung durch Arbeit).

Vid den brutala mottagningsprocessen förlorade fångarna sin tidigare identitet och blev endast dödsdömda nummer på en lista i lägrets dokumentering. Fångens status i lägret bestämdes bara av färgen på triangeln av tyg, vilken fästes på de blågrå randiga fångdräkterna. Färgtrianglarna hade som uppgift att märka ut olika kategorier av fångar: politiska fångar, judar, zigenare, homosexuella osv.

Under de första månaderna av lägrets existens rekryterades fångarna först och främst för utbyggnaden av lägret. Så småningom började man använda fångarna som billig arbetskraft inom nästan alla grenar av den tyska industrin, huvudsakligen då inom rustnings- och kemiindustri. I närheten av KL Auschwitz tillkom flera fabriker som hörde till de mest kända tyska koncernerna,  t ex IG Farbenindustrie AG, Krupp, DAW, Siemens-Schuckertwerke AB och Hermann Göring Werke. Fångarna tvingades jobba i genomsnitt elva timmar per dag. Istället för lön fick de för sitt slavarbete endast en skål med stinkande kålrotssoppa, en liten bit oftast mögligt bröd, lite margarin och en kaffeliknande vätska. Varje dag deltog fångarna i flera timmar långa appeller (uppställning och kontrollräkning), som också var en form av trakasserier i lägret. Barn och ungdomar behandlades på samma grymma sätt. SS-män och funktionärsfångar (kapos) förfogade över en rad olika straffmetoder. De fick till och med ostraffat mörda andra fångar.

En särskild roll i straffsystemet spelade block 11 (s.k. "dödsblocket"), där man förutom straffkompaniet inkvarterade s k polisfångar. Polisfångarna var polska medborgare, som huvudsakligen misstänktes för medlemskap i motståndsrörelsen. De väntade på parodiska rättegångar, vilka Gestapos ståndsrätt från Katowice brukade genomföra i en av salarna i dödsblocket. Som resultat av varje sammanträde dömdes och avrättades hundratals personer vid "dödsväggen". I källaren av block nr 11 fanns det även andra typer av straffceller, som t ex  mörkrum och ståceller.

I början av september 1941 genomfördes i dödsblocket det första försöket att döda människor med hjälp av giftgasen Zyklon B.

Våren 1941 grundades ett läger för sovjetiska krigsfångar i en särskild avdelning av KL Auschwitz. Uttrycket "krigsfånge" skulle bara skapa det skenbara intrycket av att nazisterna respekterade internationella konventioner och lagar. SS brukade i själva verket behandla de sovjetiska krigsfångarna sämre än vanliga fångar.

I början av mars 1941 blev lägret i Auschwitz visiterat av SS-Reichsführer Heinrich Himmler. Efter sitt besök beordrade Himmler bl a

- att påbörja en utbyggnad av lägret för att få plats med inkvarteringen av
  30 000 fångar;
 
- grunda ett nytt läger för 100 000 krigsfångar;
 
- förse den kemiska koncernen IG Farbenindustrie med 10 000 fångar för att
  kunna bygga en ny fabrik med namnet Buna Werke i Dwory nära
  Auschwitz.

Det nya lägret byggdes på byn Brzezinkas (Birkenau) mark. Lägret var ungefär 30 gånger större än KL Auschwitz. 100 000 fångar skulle bo i 300 baracker. Snart tillkom ett nytt projekt för att utöka lägret i Birkenau och då inkvartera 200 000 personer i 600 primitiva bostadsbaracker. Detta senare projekt slutfördes aldrig, på grund av att krigslyckan vände för nazisterna,

Katastrofala sanitära bostadsförhållanden hade stor inverkan på den höga dödligheten bland fångarna i lägret. I varje barack och block bodde flera hundra fångar. Under de första månaderna av lägrets existens fick de sova på rutten halm eller trasiga halmmadrasser. Så småningom installerades primitiva britsar i fångarnas sovsalar. Britsarna gav ytterligare möjligheter för att höja antalet av fångar på bekostnad av komforten. Endast Kapos (funktionärsfångar) var priviligierade och fick bo i enkelrum.

Det otillräckliga antalet sanitära anläggningar, bristen på badrum samt ständig vattenbrist ökade risken för olika sjukdomar och epidemier. I lägret var det omöjligt att tvätta sig varje dag och fångarna fick heller inte tvätta sina kläder. Hela året måste de ha samma smutsiga och nedlusade kläder; underkläderna fick de byta endast ett par gånger om året.

Till följd av konferensen i Wannsee nära Berlin (den 20 januari 1942) blev KL Auschwitz utsett till huvudutrotningscentrum för alla europeiska judar. Projektet för den slutliga lösningen av den judiska frågan i Europa var definitivt utan motstycke i världshistorien.

Våren 1942 började de första järnvägstransporterna med judar anlända till dödsfabriken Auschwitz - Birkenau. Judarna levererades med vanliga godsvagnar, utan mat och tillgång till vatten. Efter flera dagars resa kom de första transporterna till en ramp på godsstationen i Auschwitz (die alte Judenrampe), där judarna delades i två grupper (män, kvinnor och barn). En selektionsprocess sattes igång, under vilken SS-läkarna valdes ut de människor, som ansågs vara tillräckligt starka och friska för att orka jobba. Knappt 25 procent av de nyanlända judarna uppfattades som arbetsdugliga och registrerades som nya fångar. De andra, dvs gamla, sjuka, handikappade, gravida kvinnor och barn, var för svaga för att få jobba under en längre period och skulle därför mördas omedelbart efter ankomsten till lägret. För att undvika kaos och panik lurades de som ratats i selektionerna till att tro att de skulle gå och duscha.

Ursprungligen drevs de dödsdömda judarna in i två provisoriska gaskamrar, som upprättats i de gamla bondestugor som fanns utanför lägret i Birkenau ("Röda huset" och "Vita huset"). Våren 1943 togs fyra stora duschrumsliknade gaskamrar och moderna krematorier i drift. Utrotningsprocessen var helt begränsad till dygnskapaciteten av krematorierna. I lägrets alla krematorier kunde man bränna "knappt" 5 000 kroppar om dagen. På grund av detta brändes kropparna även på speciella brännhögar. Likbränningen utövades av en speciell arbetsgrupp, som huvudsakligen bestod av judiska fångar - Sonderkommando. Detta specialkommando hade också uppgiften att ta hand om askan och att krossa benresterna efter bränningen. För att rationalisera förintandet av judarna byggdes våren 1944 en ny avlastningsramp vars slut låg helt nära gaskammaren och krematorium II och III. Just på denna ramp bestämdes om liv eller död för hundratusentals judar från Ungern.

Judarna var övertygade om att de skulle bli deporterade till ett annat land, där de fortfarande skulle kunna leva vidare som vanliga och fria människor. Därför hade de stora mängder av bagage med sig. Deras resväskor transporterades till lägerförrådet, Kanada, där innehållet sorterades och skickades till flera institutioner och organisationer i Tredje riket. Det som skulle visa sig vara något av värde för nazisterna kunde vara helt vanliga föremål som t.ex. kläder, skor, borstar, tandborstar, glasögon eller proteser.

SS kunde även utnyttja kvarlevorna av människor på sitt eget sätt. Sonderkommandot måste klippa hår från de mördade (för att få material till filttyger) och drog ut guldtänder. Mänsklig aska använde de som gödsel.

Zigenare uppfattades också som en sämre ras och skulle således dela judarnas öde. Zigenska barn och tvillingar blev offer för doktor Mengeles "medicinska" experiment. Med sådana experiment ville han bl a bevisa den germanska rasens överlägsenhet.

De icke-judiska barn som motsvarade de tyska kraven på germansk fägring skickades till Tredje riket för att vara grundmaterial vid tillverkningen av nya generationer rena arier.

KL Auschwitz erbjöd också oerhört stora möjligheter till att genomföra olika meningslösa förbrytarexperiment, helt utan motstycke! Nya transporter och selektioner garanterade obegränsade leveranser av nytt "forskningsmaterial" åt de nazistiska läkarna.

November 1943 fick lägret i Auschwitz en ny kommendant, SS-Obersturmbannführer Arthur Liebehenschel. Under hans ledning delades lägret i tre delar:

- KL Auschwitz I-Stammlager (huvudlägret i Auschwitz)

- KL Auschwitz II-Birkenau (lägret i Birkenau)

- KL Auschwitz III-Monowitz (samt med en stor kedja av mindre underläger;
  fångarna från Monowitz byggde den kemiska fabriken Buna Werke i Dwory)

Kommendanten i KL Auschwitz I var fortfarande den högste befälhavaren för SS-garnisonen och överordnad kommendanterna i Birkenau och Monowitz.

I maj 1944 utnämndes SS-Sturmbannführer Richard Baer till lägrets siste kommendant.

Redan sommaren 1944 var nazisterna medvetna om att Tyskland skulle förlora kriget. Då inleddes då ett projekt för att mörda alla fångar och jämna lägret med marken.

Den 18 januari 1945 valde man ut ungefär 58 000 fångar, som tvingades till att vara med i speciella evakueringsmarscher mot andra koncentrationsläger eller järnvägsknutar i det ockuperade Polen. Därifrån skickades sedan fångarna vidare mot Tredje riket. Under sådana "dödsmarscher" utrensades eller frös tusentals personer ihjäl.

Samtidigt började SS-männen förstöra alla bevis och spår av sina förbrytelser. De förstörde bl.a. lägrets arkiv och sprängde gaskamrar och krematorierna nummer II, III och V i KL Auschwitz II-Birkenau. Det fjärde krematoriet hade redan förstörts av fångarna från Sonderkommandot, under ett uppror i början av oktober 1944. Den 23 januari 1945 gjordes ett försök att bränna ner lägerförrådet Kanada II i Birkenau, där man förvarade ägodelar som stulits från fångarna.

I alla dessa läger stannade omkring 9 000 fångar (därav ca 7 000 i huvudlägret), huvudsakligen patienter från lägrens sjukhus. En del av dem blev ihjälskjutna av de retirerande SS-trupperna.

Den 27 januari 1945 befriade Röda armén KL Auschwitz samt lägren i Birkenau och Monowitz, liksom underlägren. I det befriade huvudlägret grundade ryssarna ett militärsjukhus, vilket övertog PCK (Polska Röda korset).

Snart kom volontärer, de polska myndigheterna och speciella kommissioner till Oświęcim  för att hjälpa de före detta fångarna.

Trots att nazisterna försökte förstöra alla bevis på sin förbrytarverksamhet
i KL Auschwitz, fann man bl a liken av omkring 600 ihjälskjutna fångar,
ca 7 000 kilo människohår som innehöll spårämnen av hydrogen cyanid, hundratals burkar med giftgas Zyklon B och hundratusentals stulna ägodelar. En liten del av de bevarade tyska dokument som påträffades gav också ett vittnesbörd om de tragiska händelserna i KL Auschwitz. Omedelbart efter befrielsen spelade Röda armén in en 1-timmeslång film, som användes som bevismaterial under de rättegångar som följde mot SS-styrkornas personal.

Trots fleråriga forskningar har man tyvärr inte lyckats utreda det exakta antalet Auschwitzsoffer. Man kunde bara anta att det till Auschwitz deporterades minst 1,5 miljoner personer (därav minst 230 000 personer barn och ungdomar) och utdelades ca 405 000 fångnummer. De flesta deporterade var judar från hela Europa. Man antar att ungefär 90 procent av alla Auschwitzsoffer har varit just judar, huvudsakligen från Ungern (ca 438 000) och Polen (ca 300 000). I lägret mördades även ca 75 000 polska medborgare, ca 21 000 zigenare och ca 15 000 sovjetiska krigsfångar. Numera uppskattar man att det totala antalet offer inte har överskridit 1,5 miljoner.

Under knappt 5 års existens blev KL Auschwitz det mörkaste avsnittet
i mänsklighetens historia. Auschwitz blev ett tragiskt monument över
en ideologi som delade upp människorna i "övermänniskor" och "undermänniskor".